Osälla körer, omänskliga kall från bortom realismen

Osälla körer, omänskliga kall från bortom realismen 
Dårskapen väcks till liv, köttet svettas ymnigt 
Något börjar anta form, något bortom livets lönndom 
Fasan har ett anlete, det bryter genom verkligheten 

Omhuldad av vanvettets maror, dessa djupets skökor 
Kroppen förlorar sin sans, uppbjuden till en vanvettig dans 
Tills sinnet ej längre bär, lemmar förvridna och utröttade 
Utmattad, bruten och förlorad, lämnas psyket till förfogan 

Leviterar genom hädanfärdens gruvliga töcken 
Buren av Dem mot mardrömmars slutdestination 
Ej omsluten av gravens kylande mörker 
En reslig portal tränger genom förgängelsens dimmor 

"Genom mig till de förlorade hoppens högborg 
Genom mig till den evinnerliga smärtans bråddjup 
Genom mig till de förtappade själarnas hemvist 
Du som träder in här, giv upp all din förtröstan"