Hon sol vid folen av en häll så mönk

Hon sol vid folen av en häll så mönk
Målad, kalkad och kall
Hon drog ett streck
Medd en ryckande arm
Över himmelens rand
Ner till helaste djup

Hon stod på isens blåaste vidd
Målad, kalkad och kall
Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnes flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg

Hon lyfte upp över sky och rymnd
Mälad kalkad och varm
Ur klippors djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld

Hon lyfte upp över sky och rymnd
Mälad kalkad och varm
Ur klippors djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld

Ett iljus hun blev av lågans makt
Ensam på rymdens tron
I all sin prakt

Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnes flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg