Förlorad

Plågad av den existens jag bär vandrar jag likt en skugga
fram i natten, fram längs den svarta stig vars väg leder
mig till depressionens frusna land.
Bakom mina steg, tunga av meningslöshet vissnar allt liv
och förblir dött, för djupt i mitt sinne regerar den hatiska
längtan som strävar efter dödens hand...

Jag har bemött förtvivlans sanna ansikte djupt i den svarta
spegel jag bär, jag har stirrat in i den med livlösa ögon,
jag har bemött min egen själ.
Jag är förlorad i ett hav av mörker, jag driver hjälplöst
fram genom dess dimma, jag hör endast ett ord eka i mitt
sargade sinne, och ordet är farväl...

Förlorad under livets mörker, den mörka sidan av sinnet.
Förlorad under livets mörker, vars klor krossar mitt hjärta.
Förlorad under livets mörker, blott en skugga utan hopp.
Förlorad under livets mörker, fylld med enbart smärta...

Tomheten tränger sig sakta in, lockar mig allt
närmre stupet där liv eller död besannas
Och vid detta ögonblick balanserar jag på kanten
likt en dansös på tunnaste lina.
Jag känner hur avgrunden betraktar mig från nedan, tar på min
själ med sin gudomliga kraft. Som en vind svepte
han genom min kropp och döden tog mig i armarna sina...

Under en mörk himmel förstod jag att det var det liv jag bar
som födde den död jag kände och med vidöppna vener lämnade
jag dess jävla plåga...

Under en mörk himmel insåg jag att det var det liv jag bar
som var tvunget att dö och med vidöppna vener släckte jag
dess låga.