Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna (Kr

Jag beger mig till en gammal plats 
Där ska jag skildra vad som hände vid stranden 

Sakta glider båten ut från land 
Lågorna från den speglar sig, 
(blir än mer flyktiga) 
Den sväljs hel av vattnet. 

Längs med våra ryggar finns också trä 
Det håller oss raka 
Över skuldrorna, 
håller oss stolta! 

För stolta för att säga något 
För stolta för att ens [bad word] på varandra 
För stolta för att säga något 
För stolta för att ens [bad word] på varandra 

Men jag har varit här [bad word] 
Minns du? 
Vid ett böljande hav. 
Nu tänder jag ljus 
Som vi tände båten 
Jag tänder ett ljus 
För det var det du var. 

Det tar lång tid innan vi inser att vi stirrar på något som sjunkit 
Som lämnat 
försvunnit, 

Och då inser vi, först då inser vi 
Att det är bland oss 
som tjock, röd, luft 
som får oss att utan vidare, utan att skämmas 
andas ut 

Hela idén om att du bara skulle vara du, att jag bara skulle vara jag, blir mer absurd för varje stund vi delar. Fingrar sammanfläde, nerver slår i takt. Den tanken är betryggande . . . 

Jag kanske måste vara trasig 
för att kunna dela med mig av mig 
jag kanske måste vara sönder 
för att skära med skärvorna längs din ryggrad 

Om vi nu är gjorda av 30 000 stjärnor 
Kan vi bara skapa meningen själva 
och om du hör min röst, vem du än är, vill jag att du ska veta det här: 
Du har en mening för mig. 
Vår symbios, över ljudvågor 
jag kan inte kan tacka dig nog, 
Men jag kan försöka skänka dig samma mod 
när förhänget har [bad word] 

Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna 
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna 
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna 
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna 

Åh, Heliga dåre! 
Åh, Buddha som berg! 
Det sista världen ska se av mig!