Uppgivet Hjärta

Jag lever ständigt i ett (möjligen)
ofrivilligt självmordsförsök.
Jag tycker mig vara säker på att jag
ännu inte vill dö. Eller är det bara
en överlevnadsdrift? En signal som
kroppen på naturlig väg utsänder?
Jag måste dricka alkohol kontinuerligt
så att de kvävande snarorna om min hals
lättas upp för några timmar och jag
(över)lever igen. Det sticker i mitt 
hjärta. Hör mig skrika ut det som tynger
mig så fruktansvärt. Lyssna. Kan du 
förstå mig? Jag kommer aldrig att passa
in i din flock av umgängesgemenskap.
Aldrig! Låt mig få bli ett med skogen...
Måste bort från all falskhet och all
hotande stelhet. Se mig, noterar du mitt
till synes livlösa, grå ansikte? Inga
anletsdrag. Mitt ansikte utstrålar 
uppgivenhet och hopplöshet. Jag känner
mig hopplös och uppgiven. Så tom inuti.
Ingen inspiration - ingen motivation.
Ingen strävan... Inget mål... Dock vill
jag leva. Satan - kyss mig med
din fula mun. Ta mig, fyll hela min kropp
med din tunga. Rör om i min kropp. Vig
mig - döp mig. Satan, jag drunknar i
dina svarta ögon. Öppna som natthimlens
ändlösa svindelartade djup. Total
gränslöshet. Din blick skållar mig.
Satan, ta mig ifrån min kropp. Bränn
mitt skal och ta mig till helvetet.
Gör mig verklig, för nu lever jag i
en skrämmande dröm. Väck mig och jag
kan bli dig trogen. Det kliar i hårbottnen,
tandköttet, nagelbanden och under min
hud. Väck mig och frigör mig från dessa
jordliga, mänskliga bojor. För vårt
väsen och vår skapelse skall jag
befrukta de gråtande oskulderna så att
de föder fram de skapelser av vårt blod
och vår vision som vi behöver.
Satan, jag speglar mig i dina tårar
som är vår visdoms brunn och som kommer
att bilda vår mörka framtids 
osinliga hav av möjligheter.

Amen.