Vanisinnesvian

En stilla storm över den svedda jorden
 Där stålet svept just utan nåd
 Ett vittrande regn sköljer synd ur marken
 nu vajar blott en fältskärs standar 

Bland askan från nedbrunna facklor vilar
 mantal högt likt den offerrök...
 ... som stiger mot himlens rymd 

Ett monument över vunnen slagmark
 När lien skaldar om dess gång
 En ode över ett gravfäst öde
 Från stormens öga, ljuder rent 

En sista spjutsång har skallat
 Bland dem ledda i fasa och i dom
 Ett otal av sköldar som har splittrats
 Ett otal, de skrien som har kvävts 

Ingen beträder den jord som ska fylla
 Dessa öppna och varma sår...
 ... som ska brinna in till gryningstid 

Utan värn, i ett töcken
 Faller sista garden, i saktmod
 En febervandring mot en gapande avgrund
 Många fasor, blott en dom 

Ett monument över vunnen slagmark
 När lien skaldar om dess gång
 En ode över ett gravfäst öde
 Från stormens öga, ljunder rent