Hels vite

Ärren som skimrar i glödande rött belyser
 vårt samvetes pina och kval
 När sårens svett har torkat ur jord,
 tynar den börda som sinnet har tyngt
 Bort i en osande, dödslik stank,
 i det bråddjup där guld har försakats
 Det köttsliga skal som rasar i virvlar,
 i en avgrund att skriva vår sista epilog 

Av skammen, så länge de tärts
 Nu störtas den värsta av plågor
 I världsalltets ättestupa
 Ur tiden, mot lindring och nåd 

Ett aktat slut för de nu utlevade
 Vid hemsökta klippors gapande svalg
 Ett vördat slut för de lidande
 väntar vid fullbordad gryning
 Aldrig mer ska frånfällets klinga
 vaktas av deras febriga blod
 Ej mer stungen av bitande stål
 och lämnad vind för våg 

Lyd, du skälvande kreatur
 Med kaos i rygg du ingenting räds
 Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt
 Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv 

Av skammen, så länge de tärts
 Nu störtas den värsta av plågor
 I världsalltets ättestupa
 Ur tiden, mot lindring och nåd